Den rika floran har gjort Kärna mosse känd. En rad ovanliga växter, inte minst orkidéer, trivs i det kärr som bildats av det kraftiga flödet av kalkhaltigt grundvatten. Runt Kärna mosse finns också vildvuxen och spännande skog inom nära räckhåll för både boende i Linköping och Malmslätt.
I centrum för uppmärksamheten ligger kalkkärret. Kärna "mosse" är det vedertagna namnet men enligt definitionen av olika våtmarkstyper utgör området ett kärr. En mosse får endast vatten genom nederbörd och är därför näringsfattig. Till ett kärr rinner vatten även via marken där det tar upp näringsämnen. Kärna mosse ligger i sluttningen av Malmslättsfältet, en stor grusformation, ett s k randfält. Det bildades vid inlandsisens framkant under en flera hundra år lång period då iskanten stod stilla i samband med den senaste istidens slutskede. Vattnet i kärret utgörs av grundvatten från Malmslättsfältet och flödet är så kraftigt att kärret bildats i en sluttning, vilket är ovanligt i Sydsverige.
I naturreservatets södra utkant, i hörnet mellan järnvägen och Kärnavägen, syns rester av Ancylusvallen, strandvallen från ett av Östersjöns tidiga utvecklingsstadium, Ancylussjön (uppkallad efter en karakteristisk sötvattenssnäcka, Ancylus fluviatilis). Vallen ligger på nivån 75 meter över havet och består främst av sand och grus. Den har tidigare varit framträdande även i det omgivande landskapet men här finns den idag kanske tydligaste resten av den forna strandlinjen.
På flera ställen även utanför det öppna kärret, både inom och utanför reservatet, tränger grundvatten fram och bildar källor (upprinnor). På sin väg genom marken tar grundvattnet med sig kalk som ursprungligen kommer från kalkberggrunden på slätten. I källorna fälls en del kalk ut och bildar först kalkbleke som sedan kan förstenas till kalktuff. Du kan se det som ett kalkgrus på botten eller som en kalkskorpa på växtdelar. Undersökningar har visat att det under ytan på Kärna mosse finns skikt av kalktuff. Karakteristiskt för källorna är också utfälld järnhydroxid i form av ett rostbrunt slam, järnockra. Bakterier som lever av järn bildar en naturlig oljefilm på vattenytan.
Kalkrikedomen sätter en stark prägel på livet i kärret och gynnar arter som annars i stor utsträckning saknas i dagens landskap. Längre tillbaka i tiden har säkert fler liknande miljöer funnits i sluttningen från Malmslättsfältet men de har genom dikning, uppodling och bebyggelse försvunnit. Flera arter orkidéer utgör kalkkärrets pärlor. Här finns blodnycklar, vaxnycklar, sumpnycklar, skogsnycklar, brudsporre, flugblomster, kärrknipprot och flugblomster. Sammanlagt förekommer minst 12 orkidéarter inom naturreservatet och ytterligare flera arter i dess närhet. Andra kalkgynnade arter är majviva, rosettjungfrulin och "fjällväxten" svarthö som blivit kvar här sedan den tundratid som följde efter inlandsisen. I kärret finns även rikligt med axag samt 16 olika starrarter, ängsgentiana samt flera "köttätande" växter som tätört, dvärgbläddra och sileshår.
Även bland mossorna finns kalkkärrsarter och många arter har en nordlig huvudutbredning i Sverige. Det går knappast att undvika att trampa på gyllenmossa och späd skorpionmossa är vanlig i de blötaste delarna. Lite svårare att få syn på är kalkkammossa och piprensarmossa. Därutöver finns dunmossa, krattvitmossa, knoppvitmossa, purpurvitmossa, filtrundmossa, praktflikmossa, guldspärrmossa, fetbålmossa, kärrbryum, stor fickmossa, skogshakmossa och kamtuffmossa. Landsnäckor behöver kalk till sina skal och i Kärna mosse lever därför många arter. Flera är ovanliga, exempelvis gråskalig bärnstenssnäcka och smalgrynsnäcka och en art är rödlistad, kalkkärrsgrynsnäcka (NT).
Kärna mosse är det i särklass största och bäst bevarade kalkkärret i Linköping. Innan man grävde diken och sänkte grundvattennivån var kärret dock betydligt större och det är egentligen ett under att kärret finns kvar. Om inte grundvattenflödet varit så rikligt hade det torrlagts som så många andra av slättens kalkkärr. Utdikningen resulterade dock i en igenväxning av framförallt bladvass. Därför röjdes delar av kärret på 1980-talet och har sedan dess sköts genom årlig slåtter. Resultatet har varit lyckat, bland annat har en del orkidéarter ökat i antal sedan dess.
Kalkkärret till trots, det är ändå skogen som dominerar ytmässigt i reservatet. Variationen är stor med olika typer av såväl barr- som lövskog. Skogen lämnas nu mer eller mindre orörd och blir därför på sikt allt mer urskogslik. Delar av skogen är redan idag gammal. Den äldsta skogen står kring kärret och här är de knotiga tallarna som mest uppåt 250 år gamla. Nordost om kärret fanns den s k "Pelarsalen", en högvuxen granskog som dock till stor del blåste ned i stormen Per i januari 2007. Ett stort "plockepinn" uppstod och denna miljö har lämnats orörd till förmån för en naturlig utveckling med bland annat en rik mångfald av vedlevande arter. Förekomsten av död ved är mycket påtaglig runtom i reservatetoch bidrar till intrycket av orörd natur.
Till floran i barrskogsmiljöerna hör trolldruva, ormbär och orkidéerna skogsnycklar, grönvit nattviol, nästrot och guckusko. Till mossfloran på den döda veden hör långflikmossa, stubbspretmossa, rörsvepemossa och terpentinmossa. Norr om kärret tillkommer även vedsäckmossa (VU) och i enstaka mossmattor på marken även dunmossa.
Västra delen av reservatet har en annan karaktär med lummig lövskog av ask, alm, lönn och många hasselbuskar. Floran är rik. Under våren blommar vitsippor, blåsippor, lungört och nunneört. Under sommaren kan du hitta trolldruva, liljekonvalj, ormbär och stinksyska. Många insekter, mossor och svampar gynnas av döda träd i olika stadier av förmultning. Den kalkrika marken slår igenom också i skogens svampflora. Rödgul trumpetsvamp trivs på kalkrik mark och är mycket vanlig. Kamjordstjärnan är också kalkgynnad men förekommer inte lika talrikt. Även den mindre hackspetten (VU) uppskattar att lövskogen utvecklas fritt och att antalet gamla och döda träd ökar. Den är beroende av skalbaggslarver och andra insekter som lever i de döda träden. Vid en inventering av vedskalbaggar år 2003 hittades 14 rödlistade arter bl.a. den sågtandade mycelbaggen Liodopria serricornis (NT), Ipidia binotata (NT) och minst 9 regionalt rödlistade arter samt 4 arter som var nya för Östergötland. |